fargbomb.blogg.se

Efter dagens samtal med mamma så kom jag fram till en del... Det är kul att prata med mamma när hon är hyffsat "frisk". Hon är ju en människa som man kan prata med! Hon lyssnar. Förstår. För det mesta då liksom! 

Vilket jag ha fått höra många gånger av vänner och gamla nära vänner (fd vänner hahaha). 

Så det stämmer ju nånstans ;) Hon har lätt till att relatera till sina ungdsomår och så, vilket så många vuxna tycks glömma bort och förneka!.....Ni känner ju säkert igen er i nån av er förälder ;)

 

Hur många gånger har jag fått denna fråga... "Varför har inte du någon pojkvän?". Kan jag räkna på mina tio fingrar? Skrattar nästan lite varje gång. inombords eller högt. Inte åt personen ifråga utan mer varför ställer man änns en sådan fråga. I min mening är det liite ....Konstigt, men jag förstår att folk menar väl. :) 

Då tänker jag såhär.. Jomeeen visst, jag ställer mig på stan och "heey du ser snäll ut- ska vi bli tillsammans?". Inget fel med de om man nu så skulle vilja göra på detta viset. Finns väl inget rätt och fel här heller?! Inte enligt mig :) 

 

För mig då har det handlat mer om mig själv. Det är ofta som jag har backat. tagit ett steg eller fleeera steg tillbaka. Av antagligen räddsla för att bli älskad och att visa känslor. Expose myself. Låter bäst på engelska!

Jag kan vara väldigt öppen på visa plan, men har väldigt tydliga gränser också. Samtidigt har jag bara visat min glada sida för de flesta.... Har ju med känslorna att göra, hanteringen. 

 

Jag och mamma pratade även idag och helt lungt och så med varandra. Ett konstaterande om att jag tagit del av både mamma och pappas kärleksrelationer. Mamma har dejtat runt  en hel del, milt sagt. Riktigt destruktivt och vilket vi har pratat om tillsammans så jag vet ju hur jag sjävl inte vill göra. Men det är såklart inte helt lätt kan jag tänka mig. Dessutom har ju min mamma varit sjuk inpcinip hela sitt liv och det kan man ju se där med hennes relationer och destruktiva beteende.

Pappa däremot har för det mest pratat så gott om kärleken. Vad jag kan minnas och ur min synvinkel(syster.. :)).

Men... Pappa har tyvärr inte behandlat sin "fru"...föredetta fru speciellt bra alla gånger. Även om jag vet att pappa kan vara väldigt kärleksfull av sig. Även hård på ytan... Deras relation har gjort mer skada än nåt bra...för alla inblande. Tyvärr. Vilket min käre far nog fortfarande har väldigt svårt att se, men jag kan inte som dotter göra något åt det. Det är något som han måste gå igenom och inse själv. För att må bra själv och för hans små barn. 

Det är en vädigt komplicerad historia... Men kort och gott, min pappa drömde för mycket om en kärleksfull familj och ett kontrollbehov tog över allting. 

 

Det här var mina ord för denna dag. Nu ska jag väl ut och sprida kärlek i världen....Eller iallafall Uppsala/Knivsta än sålänge ;) 

 

Kärlek till er som läser! Ha en toppen onsdag!